Möt vår gäst Marianne, 89 år: “Nu har jag fått lära mig att bara vara jag”

I hela sitt liv har Marianne varit “vi”, tillsammans med sin tvillingsyster. I sommar fyller hon 90 år, och för första gången är hon ensam.

Marianne bor i Södertälje, där hon har levt större delen av sitt vuxna liv. Men hennes historia börjar långt därifrån, på Hemsön i Ångermanland, där hon växte upp under krigsåren.

– Vi bodde i ett försvarsområde, så det var soldater överallt. Men för oss barn var det mest som en del av vardagen, berättar hon.

Marianne växte upp tillsammans med sin tvillingsyster Gunvor. De var enäggstvillingar och gjorde det mesta tillsammans. Att vara två var en självklarhet, och en trygghet.

– Vi kallades för “Gun och Ann” av de som kände oss, som om vi var en och samma person. Och jag har alltid sagt “vi” istället för “jag”. Jag visste inget annat. Jag gjorde egentligen ingenting ensam.

“På bänken i parken kom ensamheten till mig”

Men förra sommaren förändrades allt, när Gunvor blev sjuk och gick bort. Marianne minns tydligt när hon fick beskedet av sina döttrar, som kom hem och plingade på.

– Jag visste direkt vad de skulle säga. Efter att de åkt hem gick jag ut. Jag gick länge och till slut satte jag mig i parken, på en bänk. Och där kom ensamheten till mig, som en insikt. Jag kände att nu är jag ensam. Nu måste jag vara “jag” i fortsättningen.

Marianne och Gunvor hade tät kontakt hela livet, och ringde varandra flera gånger i veckan.

– Nu kan jag inte längre ringa och berätta saker. Så tomheten finns där, särskilt i stunder när det händer saker i livet och jag vill dela det med henne, säger Marianne.

En envis orienterare

Marianne beskriver sig själv som envis. Det är en egenskap som följt henne genom livet. När hennes man träffade en annan kvinna bakom hennes rygg, och relationen tog slut, tog hon ett livsavgörande beslut.

– Jag bestämde mig för att nu blir det ingen mer man i mitt liv, och det har jag hållit fast vid. Jag och barnen flyttade och jag tog hand om dem på egen hand. Jag är envis, så jag bestämde mig för att jag skulle greja det, berättar Marianne.

Istället har hon fyllt sitt liv med engagemang och intressen – som orienteringen, som blev en stor del av hennes liv.

– Det var först min dotter som började, och jag fick frågan om jag ville testa. Det gjorde jag, och fastnade direkt. Jag älskade att springa! Jag vann femdagarsorienteringen en gång – alla dagar.

Även om kroppen inte längre tillåter samma tempo i dag lever tävlingsinstinkten kvar.

– Ibland springer jag lite med rullatorn. Jag brukar tävla med mig själv: “Hinner jag fram till lyktstolpen innan bilen där borta åker förbi?” Och så försöker jag vinna.

Går ut varje dag

Marianne tycker mycket om att vara ute och få frisk luft. Varje dag går hon en promenad, ofta ner till sjön.

– Frisk luft, motion och att träffa människor – det är tre positiva saker jag får när jag går ut. Jag tycker om att prata med människor jag möter och försöker att säga hej till alla. En del svarar inte, men då har jag i alla fall försökt. Ofta blir det trevliga samtal.

Trots att Marianne har en positiv inställning gör sig ensamheten påmind ibland.

– När någon har varit här och går hem, då blir det väldigt tomt en stund. Då gäller det att hitta på något, så jag inte ramlar ner i det där djupet. Jag tänker att jag har det väldigt bra. 

Gemenskapen som betyder mycket

För några år sedan fick Marianne höra talas om Äldrekontakt via en granne.

– Hon berättade om träffarna, och jag tänkte att det vill jag prova. Jag är så glad för att jag gick med.

Träffarna med Äldrekontakt har blivit ett trevligt inslag i vardagen. Att bli uppringd, få veta att någon väntar och att bli hämtad och skjutsad, betyder mycket.

– Det är fantastiskt. Vi pratar om livet i stort, man får höra andras berättelser och efteråt går jag hem och tänker på allt som har sagts. Att få träffa människor, prata och dela livet en stund är väldigt, väldigt roligt, säger Marianne.