Möt vår gäst Jan-Erik, 88 år

När han ser tillbaka på sitt liv minns han allt från resor och fester han arrangerat, ett spännande jobb utomlands, och framför allt Ulla – den stora kärleken.

– Det är viktigt att våga chansa i livet, säger Äldrekontakts gäst Jan-Erik, 88 år.

Jan-Erik är uppvuxen i södra Stockholm. Först i Hammarby, sedan i Älvsjö.

– Det kanske hörs att jag är söderkis, säger han med ett leende.

Under skolåren gick han både på fotboll och simning. Han var inte så bra på någon av sporterna, men han minns det ändå som roligt.

– Det viktiga är inte att vara bäst, utan att vara med!

Redan som 19-åring tog han en chans som blev ett minne för livet. Han åkte till Teheran för att arbeta, utan att riktigt veta vad som väntade.

 – Jag hade ingen aning om att jag skulle bli delansvarig för teleinstallationer på en stor flygplats. Men jag grejade det! Det är viktigt att våga chansa, att inte säga nej för fort även om det känns enklare ibland.

Fester och dans

På 50- och 60-talet var han ofta ute på dans. Stamstället var Vinterpalatset vid Norra Bantorget där de dansade pardans.

 – Det var mysigt. Vi hade en egen “VP-stil”, foxtrot med ett särskilt litet steg emellan.
Träffar man någon som gick på Vinterpalatset på den tiden, så vet de direkt vad man menar med VP-stil, skrattar han.

Tillsammans med vänner arrangerade han ofta fester i en hyrd lokal. De bjöd in kompisar och föräldrar till maskerader med olika teman. Både unga och äldre deltog. Det viktiga var deltagandet och att ha roligt tillsammans, oavsett ålder.

 – Det var sko- och strump-partyn bland annat. Vi ville inte att det skulle vara så allvarligt. Det skulle vara lite tokigt, liksom.

Det märks att Jan-Erik har varit en doer genom livet. Bland annat berättar han om skidresor till Norge med hyrd buss och flera bilar fulla av vänner. Och bastutorsdagar med “gubbgänget”.

– Vi har hållit ihop i över 50 år, men nu är vi inte så många kvar tyvärr, bara tre stycken, säger han stilla.

Den stora kärleken

När Jan-Erik började umgås med en ny kompis i parallellklassen på Långbro, lärde han även känna vännens lillasyster – Ulla. Hon blev Jan-Eriks stora kärlek i livet. 

När han reste till Teheran för att arbeta år 1957 höll de kontakten genom brev.

– Det gick inte att ringa på den tiden. Men vi skrev. Vi saknade ju varandra. Sedan förlovade vi oss 1959 och var gifta i över 60 år. Det kan inte bli större än så, säger Jan-Erik.

När Ulla blev sjuk förändrades allt. Hon genomgick flera operationer som ledde till  komplikationer och till slut orkade kroppen inte med. Deras sista stund tillsammans var på Norrtälje sjukhus. 

– Personalen där var väldigt fin, men det var tungt. Väldigt tungt.

Från tvåsamhet till ensamhet

Att plötsligt bli ensam var svårt, och Jan-Erik berättar att han under en tid tappade lusten helt.

– Man saknar ju det här snacket på morgonen; “Vad ska vi göra idag? Vad ska vi äta?” Det där lilla, det saknar jag väldigt mycket. Man får för sig att det sitter någon i fåtöljen, och man vill säga något, men så är det ingen där. Ett tag kändes allt meningslöst. 

Men långsamt har livet börjat kännas ljusare igen. 

En ny gemenskap

Det var hans äldsta dotter som tipsade om Äldrekontakt. Jan-Erik var först skeptisk.

 – Jag tänkte att det skulle kännas konstigt att bli påtvingad en grupp. Men jag provade ändå.

Första träffen kändes bra och stämningen var öppen och positiv. Nu har han varit på fem–sex fikaträffar med gruppen i Skärholmen.

 – Det är skitkul att träffa folk! Jag hade saknat det. Vi pratar om allt möjligt – vardagen, fikabrödet eller vad som helst som kommer upp just där och då. Söndagarna, som annars kan kännas tomma, har fått en ny mening, säger han.

Drömmar och råd

En dröm har levt kvar inom Jan-Erik genom livet: att bli pilot.

– Flygplan har alltid fascinerat mig. Jag har fått provflyga helikopter en gång och det var häftigt. Men nu är det lite sent i livet.

Om han får ge råd till yngre generationer tvekar han inte:
– Var dig själv. Gör dig inte till. Och våga ta chansen!

Själv har han chansat många gånger. Åkt till Teheran som 19-åring, startat fester, dragit ihop skidresor och byggt ett liv tillsammans med sin stora kärlek.

– Man kommer nog aldrig riktigt över ensamheten, säger han. Men det är klart att man ska fortsätta leva.